Vi var på väg till farmor och farfar på sportlovet. Vägen är alltid lång, oavsett den reella sträckan. Så när vi kom till hästriket stannande vi på den berömda affären där man kan köpa sig en kopp kaffe för typ 1.50 riksdaler, för att rasta av oss lite. Med rastning menas springa i barnens fart igenom affären, upp till caféet.
Där köptes obligatoriska räksmörgåsar, kakor och kaffe.

Tanken ”man får vad man betalar för” for igenom huvudet när jag balanserade smörgåsarna på papperstallrikar och kaffet i plastmugg fram till ett vingligt bord som inte var avtorkat.

Med tanke på det låga priset för en kopp kaffe så var det inte det som gjorde att det kändes lite synd när mannen i mitt liv spiller ut hela sin mugg kaffe över hela bordet, ner på sina byxor, min tröja samt min väska som stod på golvet nedanför. Raskt springer jag och be om en trasa, de är trevliga nog att räcka mig en men inget intresse av att följa med för att se om det behövs någon hjälp. Man får vad man betalar för.

För alla som inte varit på denna gamla affär som lite lever på att de har billig fika och var mysiga för tjugo år sedan, så kan jag berätta att man är väldigt iakttagen. Under hela fikan iakttog bordsgrannar oss helt ogenerat. Då vi torkat av och jag fyllt på förrådet med servetter och gentilt erbjudigt mannen i mitt liv min mugg kaffe och sonen min kaka så fortsatte fikan. En stund. Tills sonen fick hela räkpålägget i knät och på golvet.  Då hoppar jag upp och börjar torka honom samtidigt som jag säger ” nu är jag trött på den här spillfamiljen”. Alla verkar stanna upp och tittar på oss och jag tänker att så får man nog inte säga här. Här blir ingen trött på någonting som har med familjen att göra. Nu blir jag anmäld till socialen.
 I ärlighetens namn kan jag säga att jag var mest irriterad över att räkorna gick till spillo. Det var ju ändå räkor. Att vi spiller är ju inget nytt. Men räkor! 

När dottern ätit upp sina sockerbaserade nyttigheter och mannen i mitt liv fikat färdigt går de iväg.  Lite tveksamt. Mannen i mitt liv vill inte gärna lämna mig och sonen bland de främmande bönderna. Han var orolig att vi skulle bli antastade på något vis. Så engagerade och intresserade verkade alla bordsgrannar vara av våra förehavande.  Men de fortsatte att nöja sig med att titta på behörigt avstånd. (Rea på glosoppa, kanske?)

När vi senare står i kassan med lördagsgodis mitt på en måndag och en tub med barntandkräm får vi se honom. Den ovanliga alldagliga mannen. Han såg helt vanlig ut, medelålders, anspråkslös. Först. Sedan uppenbarades hans rakade huvud förutom en hästsvans som så stiligt stack ut ur hålet på kepsen. Men det här var inte tillräckligt för att försöka vara lite unik. Eller sann mot sig själv. Eller what ever.
I nacken hade han tatuerat ordet ”Fitta”. 

Visst skapar det lite tankar.
Som t.ex. varför?
Hur fan tänkte han nu? Vad ville han för reaktion?
Han var inte babe framifrån men visst borde ändå en sådan tatuering minska antalet ragg betydligt? Typ från något till ingenting. Alls.

Det kändes så skönt att lämna affären bakom oss. Jag såg riktigt fram emot ”är vi framme snart?” i någon timme till eller så.  Mannen i mitt liv var fortfarande blöt om byxorna, snygga kaffefläcka uppenbarade sig längs med låren. Men han var glad. Vi var glada. Hellre kaffe överallt än fitta i nacken.

Vad döpte blondinen sin zebra till?
- Pricken...

Må vårens vintergäck snart kanta er väg.
/ Oraklet